Blogg: Tvåspåkighet i Jakobstad – stadens historia och dess påverkan i dag
Jakobstad har gjort upp stadens första tvåspråkighetsprogram. Men varför har man gjort detta program?
Enkelt sagt: det beror på invånarundersökningar, som visar att de finskspråkiga trivs sämre i Jakobstad än de svenskspråkiga. Inom den finskspråkiga minoriteten finns ett missnöje med den service staden ger på finska. De finskspråkiga är också missnöjda med hur staden Jakobstad som arbetsplats beaktar det finska språket.
Målsättningen med programmet är att förstärka den tvåspråkiga språkmiljön; svenska och finska språket ska vara närvarande i alla de tjänster som staden tillhandahåller, i den framtida planeringen och vid strukturella reformer.
Som icke-jakobstadsbo började Miriam Attias, sakkunnig inom befolkningsrelationer, intressera sig för hur den nuvarande situationen har uppkommit. Vad är det som har hänt i staden, som har inverkat på de finskspråkigas ställning och på dagens utmaningar gällande kontakten mellan språkgrupperna. Hur ser Jakobstads historia ut sett ur de finskspråkigas synvinkel, och ur de svenskspråkigas?
Jakobstad har varit en tvåspråkig stad i bara drygt hundra år. Förändringen skedde kring sekelskiftet 1900 i samband med industrialiseringen, då den största arbetsgivaren var Strengbergs tobaksfabrik. Befolkningsökningen och förändringen skedde under en relativt kort tid; befolkningen tredubblades under perioden 1890–1910. Majoriteten av den svenskspråkiga befolkningen kom från närregionen, medan de finskspråkiga kom från finskspråkiga områden i landet. De finskspråkigas andel steg snabbt; år 1890 var deras antal 68, eller 3,3 % av Jakobstadborna, år 1910 hade andelen ökat till 2599, eller 41,7%.
En så stor förändring, som sker under en relativt kort tid, ledde till konflikter mellan språkgrupperna, kanske främst på grund av att man inte alltid hade ett gemensamt språk. Kanske där också fanns en rädsla för förändring. Bland arbetarna fanns också konflikter: fastän den gemensamma nämnaren för de svensk- och finskspråkiga kvinnorna som arbetade vid Strengbergs var arbetsplatsen, så uppkom det ändå konflikter mellan språkgrupperna.
Eftersom språkgrupperna inte umgicks så mycket sinsemellan skapade de inte gemensamma erfarenheter. Under första hälften av 1900-talet levde de båda språkgrupperna snarare parallella liv. Det fanns ett aktivt föreningsliv i staden, men föreningarna var enspråkiga. År 1901 grundades finska arbetarföreningen i staden och år 1903 den svenska vilkas målsättning var att förbättra förhållandena för arbetarbefolkningen. Man kan säga att föreningsverksamheten hjälpte de nya invånarna att rota sig och gjorde dem delaktiga, men det tog länge innan verksamheten förde språkgrupperna samman.
För att Jakobstad ska utvecklas till en stad, där olika språkgrupper trivs och känner sig hemma, är det viktigt att lyssna på de berättelser ur det förflutna, som berättas inom de olika språkgrupperna. Utvecklingen är på rätt väg: intresset för tvåspråkigheten började öka från och med 1980-talet. Historien kan man övervinna, när man har lyssnat och behandlat det som hänt och när man klarlagt vilken dess inverkan det har på dagens läge. Situation idag är inte någons fel. Fastän vi inte kan förändra det förflutna, kan vi förändra dess betydelse, lära oss av det och bygga en bättre framtid. Det är också speciellt viktigt att fästa uppmärksamhet på historiska berättelser om samarbete och god samexistens och fundera över hur vi idag kan värna om den goda anda som finns i dem.
Miriam Attias, sakkunnig, befolkningsrelationer, Map Finland
Carola Sundqvist, chef för museitjänster, Jakobstad
Staden Jakobstad fick år 2024 titeln kulturpärla i Östersjöregionen (Baltic Sea Region Cultural Pearl) som den första staden i Finland. Jakobstad tilldelades titeln av Interreg-projektet Baltic Sea Region Cultural Pearls, vars mål är att öka den sociala resiliensen med kulturen som verktyg. Staden tilldelades titeln för sitt förslag att ta itu med stadens tvåspråkighetsutmaning. Målet är att förbättra relationerna mellan språkgrupperna genom att erbjuda dem platser där de kan interagera och genom att utnyttja metoderna inom befolkningspolitiken. Bloggtextens medförfattare Miriam Attias från MAP Finland har varit en samarbetspartner under titelåret. Denna experthjälp möjliggjordes genom ett bidrag från Seed Money Initiative.
Foto: Antti Kuusiniemi